TJÄRBRÄNNING
Råvaran till både beck och tjära var kådrikt tallvirke
TJÄRTALLAR
Före 1850-talet använde man sig av levande träd, s.k. tjärtallar. Man barkade fullvuxna träd en 30 cm upp på tallen c:a 30-50 cm brett. Trädet försökte då läka sina sår, genom att kåda strömmade till det område som avbarkats. |
 |
Sen högg man flisor, s.k. spånor, från det yttre skiktet av tallen som då innehöll mycket kåda. Efter varje hugg skulle tallen stå orörd 4-5 år för att kådan skulle rinna till ordentligt. Sen var det dags igen att hugga spånor igen en bit upp på tallen. Så kunde kunde man hålla på och "mjölka" tallen tills denna ränna i tallen blev c:a 2 m högt. Man högg dock aldrig längre än till kärnan, eftersom kärnan inte alls innehöll någon kåda att tala om. Allt detta skulle alltid göras sommartid eftersom tallen läker utan kådtillströmning |
| Teckning av John Käll |
under vintern. Kännetecken på en lämplig tjärtall var att den hade en kort och kraftig stam samt knotiga tjocka grenar. Dessa "tjärspånor" lades till tork till våren.
TALLSTUBBAR
Efter 1850-talet ökade efterfrågan på beck och tjära. Samtidigt hade skogsavverkningen ökat då man kolade mycket till järn- och stålbruken och här var det Olofströms Bruk som hade kolare och kolardrängar anställda. Däremot fanns det gott om tallstubbar i skogen. Dessa började nu användas för tjärbränningen. Arbetet med att få upp stubbarna var betydligt mer krävande än det med tjärtallarna, men allt måste utnyttjas för att öka produktionen. Stubbarna höggs sönder i små bitar som sen lades att torka i högar.
TJÄRDALEN
När sedan det blev vår igen och tjälen gått ur jorden gjorde man i ordning en "tjärdal". |
 |
I en backsluttning grävde man ut en 12-13 meter lång halvcirkelformad ränna som upptill var 1,5 meter. Jorden lades upp på var sida om rännan sedan man först avlägsnat alla stenar. Botten i rännan stampades jämn. Längst ner i rännan gjorde man en vall av sten och lera. Nederst i mitten på vallen gjordes ett hål. På andra sidan vallen placerades en c:a 2 meter lång träränna gjord av en kluven stock. Trärännan ledde till en grävd grop
|
där en trätunna utan lock placerades. Nu fyllde man den övre rännan med tjärtallspånen eller tallstubbs-bitarna så att hela rännan fylldes. Sen täckte man över med c:a 20 cm tjockt lager av granris, som packades väl. Den uppgrävda sållade jorden placerades ovanpå och trampades till ordentligt så att det blev helt tätt. Längst upptill lämnades fritt från ris och jord.
BRÄNNAN
Nu tändes brännan upptill med hjälp av en blåsbälg på en lång stång som sedan förflyttades allteftersom det brann längre och längre ner. Så fort brännan tagit sig |
 |
täppte man till upptill. Det skulle brinna, men inte brinna upp, så om lågor började slå upp någonstans, fick man snabbt täppa till med jord. Endast mycket lite syre skulle tillföras och det skulle ske genom bälgen. När veden utbrändes började den smälta kådan rinna ner efter dalen och ut genom röret i vallen och ner i tunnan. Hela denna process tog mellan 3-6 dygn. Hela tiden skulle bälgen vara i gång. Man klarade inte av det ensam utan gårdsfolk och grannar fick hjälpa till både natt och dag med bälgen. |
RESULTAT
I en ny tjärdal sög jorden till sig lite av tjäran så då tog det ungefär 20 timmar innan den första tjäran kom rinnande. Tjäran började rinna ganska snart efter tändningen i en gammal tjärdal. En ny tjärdal gav c:a 3 tunnor tjära. En redan inbränd tjärdal gav dubbelt så mycket. Dessutom var tjärbrännekolet eftertraktat, mer så än milkol och kunde säljas. Tjärbrännekolet var alltså resterna av den brända veden.Denna kolningsprocess kallas i kemin för torrdestillation. Trätjära är fattigare på fenoler men rikare på hartssyror än annan tjära.
ANVÄNDNINGSOMRÅDE
Trätjära användes till impregnering av trä och inom repslageri och som tätningsmedel samt används även inom medicinen eftersom den är antiseptisk och lindrar klåda.
BECKKOKNING
Beck tillverkades genom att koka tjära tills alla flyktiga ämnen avdunstat. Även detta skedde i naturen. Försiktighetsåtgärder tvingades man till även vid beckkokning. Man murade in en stor gryta med tjära i marken så tätt att elden inte skulle kunna slå lågor upp på sidorna. Tjäran kunde brinna upp eller, om det kom vatten i koket, pyste allt över och började brinna.Man kunde alltså inte göra detta om det regnade eller var risk för regn. Dessutom skulle tjäran kokas under ständig omrörning.
ANVÄNDNINGSOMRÅDE
Beck används som isolering mot fukt och väta samt av tågvirke.
Av Maj-Britt Sundin
|